Coronadagbok

Fem procent, eller konsten att förbereda långsegling i coronatider

Vår värld och dess förutsättningar att röra sig fritt omkring i har snabbt och dramatiskt ändrat sig. Går det att anpassa sig? Ett skavande obehag tränger fram ur min uppväxts minnen från ett land som under Europas mest strikta kommunistregim nästintill helt var isolerat från sin omvärld. Det förbjudna Västs färggranna frukter som i vår fantasi mognade i klasar närda vid kapitalismens barm och demokratiskt fördelades till alla och envar och vars sötma vi aldrig trodde att vi skulle få smaka… Förbud, gränser, taggtråd. Brist på mat, bränsle, värme, vänlighet. Brist på i stort sett allt utom lögner, övervakning och plommonbrännvin.
I år är det 30 år sedan en ny vändning tog vid och kapitel två inleddes i mitt liv i Sverige. Trettio år kan tyckas som lång tid åtminstone räknat i rynkor men det är också en alldeles för kort episod om jag åter ska behöva uppleva ogenomträngliga gränser, misstänksamhet och desinficering i stor skala till ingen nytta. Allt som är självklart är väldigt självklart ända tills det plötsligt är borta och märkligt nog då blir lika självklart bortglömt. Som de tankar man har under en föränderlig tid. I detta nummer vill jag därför bjuda på en blivande långseglares dagbok och betraktelser under coronakrisen.

Februari 2020

Vi känner till det nya Coronaviruset i Kina. Kina är långt bort. Vi ser på bild att folk går runt med munskydd. Typiskt kineser tänker vi. Visst kan det sprida sig, de är ju så många där… Och man vet ju hur det går till på deras marknader. Äter allt.

Här hemma rullar det på. Johannes vill upprätta en nedräkningskalender till avsegling. Han bedömer att nu är chansen faktiskt 95% att vi kommer iväg. Men vad skulle de där 5% vara undrar jag. Ja, nån kan ju bli sjuk. Nån nära anhörig i värsta fall dö. Ingen tänker på alternativet litet elakt virus som orsak.

Vi åker till Sälen med barnen. Vårt största bekymmer är att hitta en lämplig hyresgäst till huset under äventyrsåret som väntar.

I slutet på månaden finns det Covid 19 fall i Europa. Såna som varit i Kina. Och det pratas om att några har blivit sjuka sen de varit i norra Italien på skidresa.

Mars 2020

V.10

Första veckan i mars. Kalendern är fulltecknad. Vi känner på oss att våren kommer att gå väldigt fort och vips ska vi vara klara för avfärd. Vi planerar att intensifiera förberedelserna. Den 1a mars inhandlar kaptenen i sällskap av fiskeansvarig besättningsman Kevin specialutrustning till för Atlantfiske. De liknar två storviltsjägare med safarihatt och en saftig dröm om att fälla en noshörning.

På fredagen ska vi avnjuta en gåva i Globen. Vi passar på att samma helg gå på släktkalas och sova, äta och dricka vin hos våra vänner som också när en dröm om långsegling. På alla tillställningar skämtas det nu om Coronaviruset. Omvärldens blickar vänds med viss oro mot Italien där spridningen tydligen är omfattande. Vi lär oss att Lombardiet är en rik region i norra Italien med åldrad befolkning. De måste sluta kindpussas tänker vi.

I Globen på föreställningen ”Oh what a night” finns ca 7000 svenskar inklusive Mallas besättning och riskerar smitta. Sannolikt för att de inte tror att de riskerar nånting. Vi skrattar och applåderar och smugglar med oss ett glas vitt vin in till andra akten.

Det nya numret av Oceanseglarklubbens tidning kommer ut och jag visar stolt upp den för våra vänner. Mitt på uppslaget finns en bild av mig från i somras på öppet hav då en tärna tog rast på mitt huvud. Jag blev inte nerbajsad. Kanske synd om man nu ska tro på den skrock som hävdar att det betyder tur.
Tanken slår mig lite flyktigt att mitt kåseri är redan föråldrad eller inte så aktuell då jag inte fick med något i min text om coronaepidemin. Epidemin som det nu talas om kan klassas som pandemi.

V.11

Det här blev veckan när vi fick lära oss att ställa in. Avboka. Göra mindre än planerat. Plötsligt är det luftigt i kalendern. Och jag tänker att underligt vad mycket som görs i vanliga fall fast vi inte egentligen måste. Jag är ledig från jobb dessutom. Bakar surdegsbröd och bjuder våra tilltänkta hyresgäster på finmiddag. Min före detta chef har hamnat på förstasidan i lokaltidningen för att hon har varit i Italien på skidresa. Många tycker mycket och det finns en allmän oro. Vi får lära oss vad hemkarantän betyder. Dock inte vad det innebär om ett helt samhälle behöver ägna sig åt detta. Vi lär oss också vem Anders Tegnell är. Statsepidemiologen som får figurera i TV dagligen. Han måste uttala sig. Ibland får han rätt, ibland fel. Vi undrar om han var medveten om vilket svårt jobb han valde när han valde. Att Covid 19 kommer att nå och sprida sig i Europa är ett faktum. Insikten gör att vårdapparaten börjar koppla om sina stora kugghjul till beredskap att ta hand om andningssjuka patienter vilket försätter oss som jobbar inom vården i något slags limbo. Lugnet före stormen. Nerdragna verksamheter ännu inte ersatta av annat.
För vanligt folk förefaller förberedelserna bestå av inköp av toapapper. Och IcaMaxis rishylla gapar tomt konstaterar jag förundrat när tanken slår mig att handla lite ris ”för det kan ju vara bra att ha”…

v.12

Är veckan när allvaret och paniken når Europa på bred front. Det förklaras krig mot viruset. Nu pratas det inget om EU eller samarbete, det är nationer som stänger ner och stänger in sina medborgare i kampen att sakta ner virusets framfart. Medan begravningsbyråerna i Italien inte mäktar med sitt uppdrag blir luftkvalitén över jorden stadigt bättre. Flertalet länder uppvisar en häpnadsväckande kapacitet till mobilisering och förändringsvilja. I Sverige klubbas det igenom nya lagar på några dagar, en procedur som annars kan ta månader och år. Man väljer en jämförelsevis mjuk approach med information och direktiv till folket. Stanna hemma om du kan. Förbudet gäller egentligen att människosamlingar på mer än 500 är inte tillåtet. Men stimulanspaket till konkurshotade verksamheter och lagar som underlättar för en ev stängning av skolor förbereds. Grannländer och i övriga Europa är skolorna redan stängda. Yngsta sonen dyker upp med sin ryggsäck smockfull med böcker och skrivhäften. Från och med nu ska han bära det fram och tillbaka dagligen ifall att… Han ifrågasätter det inte så mycket som man kunde förvänta sig av en sådan pojke som han, men han tar varje tillfälle i akt att tjata till sig en skjutsning till skolan… De pratar om coronaviruset i skolan dagligen, han verkar tycka att det blir lite för mycket. Ibland kollar han av om han verkligen borde vara rädd. Vi svarar nej. Mest av allt funderar han på hur han ska tjäna ihop pengar till ett par skor han gärna vill köpa. Han får hjälpa till med att skura dörrar väggar och källargolv här hemma. Verksamheter som ingår i vår plan inför avfärd och uthyrning….

V.13

Detta är veckan då vi lär oss att leva med eländet. Det har nu sjunkit in både hos oss familjemedlemmar och i samhället i stort att det här blir en pandemi som sätter spår i stort sett alla aspekter av livet. Det visar sig också rent konkret att det är svårt att veta vad som är minsta sjukdomssymtom och vad det är som man bör vara uppmärksam på. Halsont, lätt sjukdomskänsla och lite nysningar och vips blir det inget jobb. Det blir bara värre och värre i Italien även om visst hopp och rykte sprids om att det ska inom dagar vända där, så blir det alltmer tydligt att undantagstillståndet i världen kommer att vara i flera månader.
På sjukhuset finns ett A lag och ett B lag. I A laget ingår akutkliniken, de nyinrättade pandemiavdelningarna, intensiven och infektionskliniken. De övriga är de övriga. Vi får stå i standby samtidigt som all akut verksamhet behöver fortgå. Det föds barn som tidigare. Och jag undrar om coronakrisen kommer att leda till en babyboom om 9 månader eller inte. Människor är mer hemma så jag bestämmer mig för att jag tror det blir en babyboom. Kaptenen får testa sig för coronaviruset pga förkylningssymtom. Och för att han ingår i A laget. Två dagar senare kommer ett negativt svar. Själv inbillar jag mig att det också gäller mig och fortsätter med än större frenesi med golvskurningsprojekt och väggrenovering. Bräda för bräda ska gnuggas ren med såpa och värkande knän. Under tiden maler tankarna kring de där 5 % som för bara några veckor sedan spåddes vara vår risk att inte komma iväg på seglatsen. Har de nu ökat markant?

I nyhetssoffan på fredagsmorgonen ses två influencers som får summera veckan och beskriva veckans vinnare och veckans förlorare. Veckans vinnare är de dumdristiga ickerädda 40-talisterna som njuter av vårens ankomst. Veckans förlorare är kramarna, dvs människor som gillar att kramas till höger och vänster samt kramen i sig som fenomen. Kommentatorerna har ett litet leende på läpparna och när jag lite småirriterat slår av sändningen, tänker jag att det här är också veckan då Coronan på något underligt vis blev till vår vardag.

April 2020

V.14

Nu är Coronasmittan epicentrum i allas och envars privata liv liksom det enda fokus för media, politiker och vården förstås. Jag är i Sunderbyn. Känner fortfarande att jag egentligen inte direkt bidrar på något avgörande vis till den kris vården i stort befinner sig i. Det är många arbetstimmar men de är mest lågintensiva. Den svenska modellen som har visat sig unik och på sina håll hårt ifrågasatt med information, rekommendation och vädjan till allmänheten istället för lagstadgade restriktioner och militärisk kontroll verkar ha fungerat åtminstone på antalet (ickecoronasjuka) patienter som snurrar runt i vården. Nästan inga jourpatienter. Mina nätter som jourhavande gynekolog passerar här med ett upptagningsområde på 200 000 människor och endast enstaka gynekologiska akutfall. Kommer det någon nu, så är hon definitivt dödligt sjuk kan man ställa in sig på.   Förlossningen rullar på som vanligt förstås utom att inget är som vanligt. Väldigt svettigt att förlösa någon i skyddsdräkt…
Samtidigt pågår livet och även om vi har fått lära oss mer och mer att förstå vad social distansering betyder, klarnar det samtidigt att det är omöjligt för människosläktet att genomföra, efterleva och framför allt att i längden överleva social isolering.
Att lära sig nytt ger en tillfredsställelse dock. Jag har provat att åka spark vilket var kul men svårt. Norrbotten en solig aprildag är en vinnare i upplevelse. Funderar på om det är ett alternativt mål att segla till om vi inte kan ge oss av söderut. 
Lite småbuttert konstaterar jag att detta blev även veckan när hostningen ersatte pruttens tidigare oantastliga förstaplats i ligan svårhanterliga kroppsljud i sociala sammanhang. Jag kommer att sakna prutten och ser fram emot dess comeback.

Oproportionerligt stor andel av mina lediga stunder bläddrar jag fram och tillbaka på SVTs nyhetsapp och tänker på statistik. Antal smittade kontra antal döda, antal testade kontra befolkning, antal intensivvårdade kontra ålder, antal vårdplatser fördelat på olika regioner. Och så tänker jag på de där privata 5 procenten… Jag har föga nytta av tidigare forskningserfarenheter när det gäller att tolka en pandemis förlopp.
För det första, är makens gissning av våra chanser för avresa på så när som 5 % fortfarande giltigt? Och om inte hur kan den bättre bestämmas? För det andra, i syvende och sist handlar det inte om bara ett antingen eller? Dvs 100% avresa eller 100% stanna hemma? Men herregud, man kan väl inte utgå med en beräkning utifrån 200%! Så efter filosofisk och matematisk rättelse blir alltså chanserna 50% vilket genast känns mycket ljusare!

V.15

Påskveckan. En vecka som man under vintern fantiserat om i ett vårskimmer. Om spirande natur, lite solbränna och massvis med sociala event. Men oh, vad det skulle sitta fint med en tradig släktmiddag! Så man vet att allt är som vanligt.

Kaptenen för noteringar om antalet sjukhusvårdade och intensivvårdade coronafall i Östergötland. De senaste dagarna har dessa inte ökat, det är ett jämnt flöde in och ut. Man är snabb att genast tolka detta som en positiv trend. Liksom att det i nyhetsflödet har smugit sig in lite artiklar med helt annat tema nu och då. Dödstalen är närmare 900 personer i vårt land. Vi ses av många andra som oansvariga i hanteringen eller begränsningen av spridningen av viruset. Sista ordet kan inte bli sagt förrän det är över. Och vi har trots allt inte så många statsepidemiologer i vårt land. Uppskattningsvis ungefär bara 20 % av befolkningen. Vi andra har rätt att välja att vara lite avvaktande med tyckandet. På våra respektive sjukhus får man dock ett städat och kontrollerat intryck. Situationen är hanterbar samtidigt som allt fler förefaller ha eller haft smittan. Under veckan har det framkommit mer tydligt att de allra flesta smittade är så gott som helt utan symtom.
President Trump fortsätter att ”underhålla” världen med korkade uttalanden och sina infall och hastiga utspel, ingen tillräckligt sensationell för att vara värd att nämna här. Tyvärr leder nu USA med antalet coronarelaterade dödsfall i absoluta tal. De flesta i New York.

Från den ljusa sidan sett måste jag erkänna att tempoväxlingen i vår tillvaro också medfört en skön kravlöshet. Tänkvärt saknar jag inte många av de strukna aktiviteterna. Kanske är det mer lagom såhär och varje händelse är mer fullt ut. Skattjakten efter påskägget blev fullt ut, trots en fullfjädrad tonåring och ett barn till på god väg till samma instabilitet. Lärdomar från veckan och tonåringen är att man lätt kan vibe-a trots allt, dvs hänga i köket utan brådska och laga mat tillsammans, samt hemligheterna med att dutta fotboll. I dessa stunder tänker jag att vibe, det är vad vi ska ägna oss åt hela långseglingen oavsett om det blir av eller inte.

V.16 och 17

För en månad sedan kändes det angeläget att skriva dagbok minst veckovis. Vi höll ångan uppe, förändringarna var många och stora. Det är ett mänskligt statistikfel att intuitivt tro att om en kurvas lutning uppåt är brant kommer den att när det vänder bli lika brant nedåt. De senaste två veckorna har vi smärtsamt fått inse att så kanske inte är fallet. Att det inte ens finns tecken på en vändning, och när det kommer, och måtte det komma snart, ja då kommer den troligen att luta frustrerande lite och med tillfälliga bakslag. Sådär så man inte kan vara mitt i för att se vad som händer utan man behöver perspektiv, att befinna sig bortom och efter för att kunna zooma ut. Läget på våra sjukhus är stabilt, tradigt segt på ett sansat vis. Häromdagen gjorde jag ett kejsarsnitt av coronamisstänkt patient. Iklädd sedvanlig skyddsdräkt med tillhörande goggles. Goggles! Efter en stund orsakade ansiktets värmealstring en tunn hinna av fukt innanför glaset och undervattenskänslan var total. Försökte förgäves möta narkossköterskans blick genom dimman. Han hade en heltäckande svart stridsgasmask med små fönster för ögonen. Utsiktslöst att avläsa någon ansiktsmimik alls. Jag känner mig under ytan även vad gäller långseglingsplaner. Vi Skypar med våra vänner som är fast sedan flera månader med sin båt, visserligen i Paradiset omgivna av kristallklart blått vatten och värme, men ändock fast. Deras realitet är harpunfiske för att dryga ut matförrådet och en hemmabyggd spis, på en obebodd ö, för att spara på gas. Seglare kan också drabbas av locked down. Eller snarare locked out. Världens dårskap avspeglas än mer klart i det faktum att det enda som egentligen fungerar perfekt för dem är internet. Men man kan ju trots allt inte bli mätt på virtuell gröt.

V.18

Samtidigt som vår sviktande optimism fortsätter att åka daglig bergochdalbana, har våren kommit med fina sommardagar. Ett duvpar har bosatt sig i häggen utanför vårt sovrumsfönster. Gräsmattan, nednött av fjolårets badminton och volleybollspel, har börjat ta sig efter ihärdigt vattnande och sådd. Mest av allt växer dock ogräset överallt utan någon hjälp. Det stressar mig inte. Vi får ta nya trädgårdstag när vi kommer hem 2021 vågar jag mig på att tänka.  Huset är uthyrt från den 15e juni. Sista arbetspasset förlöper odramatiskt. Nu är jag ledig på obestämd tid. En hisnande känsla, ett lyckorus, som att åka snabbtåg med ett sug i magen. Spåret är dock överstrött med smågrus och tåget kan när som helst skaka, sprätta och spåra ur. Coronagrus. Coronagruset som finns var man än ska trampa, som stör varje tanke, som åtföljer varje drömmande båttanke. Är vi dårar som ens tänker försöka genomföra våra planer? En sak är säker, om vi inte försöker är chansen att komma iväg noll. Så jag samlar mig; huset är uthyrt, arbetet avslutat. En hel del mat och kryddor bunkrade. Malla börjar bli redo för sjösättning. Vad är nu våra chanser? Låt oss se, har de fem procenten inverterats från att vara risken att inte komma iväg till chansen att faktiskt göra det?  Sak samma. Segling det ska det bli. Hur länge och hur långt, är frågor vi inte kommer att kunna besvara innan vi ger oss av. I skrivande stund finns det ändå skäl att tro att kurvorna äntligen vänder nedåt. Så även om vi inte kommer att segla efter corona som vi först tänkte kan vi kanske göra det med corona! Därmed slänger jag ner några bättre begagnade munskydd i båtpackningen och fortsätter att hoppas.
Vi ses där ute!

2 kommentarer på “Coronadagbok

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *