Om Flurbar, kreativitet och utveckling

Vänskap, social samvaro, anpassning till ett kollektiv, förtroliga samtal, lite meningslös pladder och annat alldeles självklart ”före covid beteende” har vi fått förmånen att uppleva under resan. I efterhand kommer det kanske också vara den

Vänskap, social samvaro, anpassning till ett kollektiv, förtroliga samtal, lite meningslös pladder och annat alldeles självklart ”före covid beteende” har vi fått förmånen att uppleva under resan. I efterhand kommer det kanske också vara den mest betydelsefulla bieffekten av äventyrsåret.

Våra och andra ungdomar och barn vi träffat under vägen har förändrats. Mest uppenbart fysiskt såklart men under ytan i en bubblande kittel av hormoner har de fått chansen att provlaga diverse recept för socialisering med varandra och med olika intressanta vuxna individer. Att utveckla ett jag, blir vi påminda om, är ett svettigt fulltidsarbete som inte bör avslutas för tidigt, förresten inte avslutas helt alls…

The Vegetables, som de kallar sig
Kat, Ava, Michael och Kevin

Det smärtar att tänka på att många barn och ungdomar i världen har sannolikt påverkats negativt under pandemins isolering och vår tacksamhet ökar över vad seglarbarnen har missat under året…

The Flurbs (Roberth, Emma och Felix) samt deras fanclub Roo och Kit

Hem eller båtskolning var en utmaning som helt klart överträffade mina farhågor men ibland också mina förväntningar. Dagen när en Flurb satte fart på vår fantasi och fick långtgående följder blir kanske min absoluta favorit. En Flurb är kära vänner något som uppstår ur en avdankad kirurgiskt inriktad gynekologs sysslolösa händer i en miljö nära barn. Flurbar verkar snabbt kunna stå på egna ben och redan halvfärdiga vet de vad de vill. Och fler följer. Alla har de till uppgift att förena oss och att trigga vår fantasi vidare. Den skoldag jag ska minnas mest var då vi under förnöjda småflin hade tre barn, tre ämnen på tre nivåer och en Flurb som sammanflätade allt till en helhet och gav upphov till en storslagen berättelse, lite språkhistoria, naturvetenskapliga tankar och en grundläggande lektion i virkning.

Samma eftermiddag gav vi oss ut på skräpsamlingsexpedition under ledning av Helen som är en mästare på att anknyta skolarbete med praktiska utflykter. Hennes två yngre barn har en märkbart bred allmänbildning och även kunskaper i matte biologi och språk på en tänkvärd högre nivå än motsvarande vad jag minns våra barn fick ta till sig i den riktiga skolan. Hemligheten tror jag är i viss mån att de inte är låsta vid något curriculum som är knutet till en viss ålder. Barnen tillåts efter sin egen utvecklingsnivå jobba på efter dels intresse och i anknytning till deras verklighet de just för tillfället befinner sig i.
Nåväl, på en remsa på Barbudas vindpinade ostkust finns att finna synder från en annan kontinent ditförda av vågor och strömmar. På en alltför kort tid samlade vi ihop en sådan hop av plastavfall (som vi packade i plastsäckar) att även den mest hårdhudade borde få sig en tankeställare.

Men vänta här nu. Inser att jag skriver i dåtid om saker som egentligen fortfarande pågår. Som skolan. Det här året. Som att vi har börjat runda av och se tillbaka. Och med en tidsuppfattning som jag tror vi alla har utvecklat här i Västindien, ett resande genom Europa som någonstans mitt ute på Atlanten mer blev till ett varande, är det kanske inte så konstigt att det känns av att slutet närmar sig. I bemärkelsen båtbyn är slutet redan här. För två dagar sedan sa vi adjö till vännerna på Our Peace och fler smärtsamma avsked står på tur.
Passadvindarna blåser fortsatt oförtrutet och förutsägbart vidare men säsongen närmar sig snabbt sitt slut. Första juli är officiellt datum för start av orkansäsongen, i slutet av april och början av maj försvinner alla båtar som ska över mot Europa. Alla behöver välja riktning, ha en plan. Vissa skeppar hem sina båtar, några säljer sina. Andra som vill översomra till nästa säsong behöver bege sig mot säkrare områden antingen norrut eller söderut.

Låt oss nu inte bli alltför sentimentala och inte i förtid. Allt är bara förändring och förhoppningsvis utveckling.

”Livet är inget fotografi som man arrangerar så att allt ska se bra ut för eftervärlden, utan det är ett smutsigt, oorganiserat och skyndsamt förlopp, fullt av oförutsedda händelser. Det enda man kan vara säker på är att allt förändras. ” Ur boken Summan av dagarna av Isabel Allende

Vi är nu åter på Antigua. Flurben har fått fläckar och flyttat in hos Emma. Utegångsförbudet är lättat från klockan sex till klockan åtta på kvällarna. Restaurangerna har börjat leva upp igen med uteservering. Antiguanerna har börjat vaccineras och det flyter på bättre här än i Europa. Båtbyn kommer att splittras men äventyren fortsätter på ett eller annat sätt.

En tanke på “Om Flurbar, kreativitet och utveckling

  1. Det är en bra dag när man kommer på att man inte läst er blogg på ett tag och får chansen att läsa ikapp. Och våga inte kalla dig avdankad! Vi får väl se om vi inte kan komma på något kul ihop för att damma av de där kirurghänderna igen… Kram på er!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *