Den korta berättelsen om Barbuda

Det var en gång en ö i Karibien som var bebodd av ett folk stolta över sin ö. De hade inte några vidlyftiga planer för sina liv eller sin ö. I generationer höll de sig

Det var en gång en ö i Karibien som var bebodd av ett folk stolta över sin ö. De hade inte några vidlyftiga planer för sina liv eller sin ö. I generationer höll de sig där för sig själva mestadels. De välkomnade dock de få turister som ville låta sig bländas av den vita sanden och som förstod att här är det havet och vindarna som dikterar tillvaron.

Men hösten 2017 reste sig Irma ur Atlantens värme, steg, svällde och snurrade. Tog sats för sin dödsdans ända från Kap Verde och avslutade sin rasande piruett med en femma i betygsskalan över just ön som denna berättelse handlar om. Utan pardon följde likaledes djur, växtlighet, hus, och annat dåligt förankrat med i dansen.

Mirakulöst stod alla två tusen stolta invånare kvar på sin ödelagda mark och skulle just sörja den enda bortgångna flickebarnet när Irmas försenade danspartner José hotade att hinna ikapp. Då trädde storebror Antigua fram och alla blev evakuerade dit.

Åren går. Landet finns kvar och växtligheten har börjat täcka de vita sanddynerna igen.

Åsnor, hästar och grisar strövar fritt över nedfallna och aldrig resta staket. De utgör nu majoriteten av den stolta befolkningen och bidrar till den postapokalyptiska känslan av obeständighet.

Vad de tvåhundra modiga återvändarna, som nu bor på ön tänker, förtäljer inte historien. Men betong som håller, reser sig inte ur sand utan ur en tilltagen pengapung. Och ja, ja! Där ser vi i fjärran på den finaste strandremsan, en kran! Och nya palmer! Hurra! Men oj. Pengapungen tillhör visst Mr de Niro. Den är visserligen väldigt stor och rest hela vägen från Hollywood men den räckte bara till för ett vackert hotell och ett hållbart staket runt om… Men eftersom alla sagor slutar lyckligt, kommer det en vacker dag åter att finnas en skola på denna ö. Så länge fortsätter några turister att hitta hit samma väg som Irma kom.

Vi ankrar här för i vår begreppsvärld är fast förankrad en spräckt illusion. Det enda vi kan göra är att respektera havet som ter sig lugnt bakom det brytande revet, förundras över det klara vattnet och att berätta denna historia om och om igen…

En tanke på “Den korta berättelsen om Barbuda

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *