Ett nytt långsammare år?

Efter den egendomligt sköna tillvaron på Atlanten, tedde sig initialt till och med livet i Karibien som alltför hektiskt och jag måste medge att själva överfarten överglänste ankomsten. Har sedan dess fått det bekräftat för

Efter den egendomligt sköna tillvaron på Atlanten, tedde sig initialt till och med livet i Karibien som alltför hektiskt och jag måste medge att själva överfarten överglänste ankomsten.
Har sedan dess fått det bekräftat för mig att fler upplever en känsla av oro, ett sting av besvikelse och viss vilsenhet när man kommer fram. Ett fenomen som säkert går att psykologisera över mer…

Nåväl, efter nu två veckor på Bequia har det gått över och vi har åter tappat uppfattningen om dagar, tid och måsten.
Ön har utforskats långsamt och utan handledning från guideböcker. Saker och ting har bara hänt, uppstått ur infall eller samtal med en medseglande vän eller lokal dam med strandförsäljning.

Det förefaller löjligt att rekommendera en Karibisk ö som resmål om man bara varit på just den, men Bequia har faktiskt allt man kan önska för ett par veckors semester.

Lagom stort för att inte hinna tröttna, kunna upptäcka nytt promenad efter promenad, möta fler och fler vänner och hitta ny liten vrå på nån av stränderna. Samtidigt tillräckligt litet med bevarat lokalt liv, inte alltför turistanpassat och ändå behändigt till fots och med simfötter.

Lite svårt att hålla ihop flocken har det dock visat sig då distraktionerna är många och varierande. Våra tonåringars längtan efter jämnåriga att hänga med har blommat ut i en kavalkad av teenagers som far fram och tillbaka i bukten mellan båtar, strand och matskålen.

The dramatic trio, Felix Robert o Emma
Michael från Our Peace och Kevin del av Bequia Teens

Radiokommunikation som många båtar använder sig av med både fasta sändare men även handhållna sådana, är behändigt men ingalunda privat och det blir några tillfällen för ett gott skratt. Fiskeivern har bytts ut mot jakten på samvaro med tjejer och killar och det känns nu härligt bekant med sena skjutsningar (fast i dinghy istället för bil) och diskussion om senaste tid hem.

Det blir några smärtsamma adjö på vägen av ett nomadliv. En sådan var dagen före nyårsafton då vi var tvungna att ta avsked från Anneli som nu behövde åka hem igen. Det har varit toppen att ha en vän och extra crew ombord! Många tar hjälp över Atlanten med tillfällig extrabesättning och vi har hört många historier och klagande redogörelser så vi förstår hur lyckligt lottade vi har varit med att bara ha haft det bra.

Vi skriver nu dag 206 i loggboken och därmed har snart sju månader och hälften gått av vår resa. Det nya året och resans andra halva har börjat bra och i långsamt tempo. Det som vi så mycket gruvade oss över, huruvida vi ska förverkliga denna resa trots pandemin eller inte, förefaller alltmer snarare som en utomordentligt god plan, ett uträtat utropstecken kryddat med lite tur. Långsamheten vi lär oss i seglingslivet tänker jag ändå kan förena oss med familj och vänner som är kvar därhemma och som på grund av viruset tvingats till ett helt annat tempo. Kanske inte bara av ondo.

Synd att djur inte är läskunniga
ooops….

En tanke på “Ett nytt långsammare år?

  1. Det var fint beskrivet av er karibiska ö och fina bilder, ser fram emot kommande läsning och hoppas att fisket går bra även fortsättningsvis.
    Hälsningar från ett grått, lagom kallt, Motala med lite snö på marken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *