Gäster

Vi har senaste veckan tillbringat mycket tid vid och på de galiciska nationalparksskyddade Atlantöarna. Trots horder av turister som skeppas ut och tillbaka dit dagligen är dessa parker fint skötta hårt reglerade med fågel och

Vi har senaste veckan tillbringat mycket tid vid och på de galiciska nationalparksskyddade Atlantöarna. Trots horder av turister som skeppas ut och tillbaka dit dagligen är dessa parker fint skötta hårt reglerade med fågel och fiskeskydd och erbjuder verkligen en fin naturupplevelse. Branta höga klippor som genom årmiljoner piskats av hav regn och vind och som inte lämnar utrymme för någon tvivel om vem som är gäst och en liten lort – om man ens vågar sig upp.

Kevin mitt i ett regnoväder på väg till fyren på Illa Cies

Fåglarna betraktar oss som gäster och gör sig ingen möda att ens lyfta en vinge när vi passerar.

Vädret, vindarna och vågorna har åter fått bestämma vår rutt och hur dagarna ter sig. Det ostadiga vädret kulminerade igår med vindbyar uppåt 20 sekundmeter. Inför detta har vi tagit skydd i hamn i Bayona, sista avstamp innan Portugal.

Alla våra fändrar i tjänst när vi pressas mot bryggan av vinden

I hamn får man höra många historier. En ensamseglande engelsman berättade om att den minskade havstrafiken I Coronatider, som vi också märkt av, har lett till en ny ordning i bla Gibraltar sund. Människan har fått konkurrens av späckhuggare som vågar sig allt närmare. Han hade sett flera och även varit i närkontakt med någon. Dessa respektingivande rovdjur ser nu fiskarbåtarna som ovälkomna gäster.
Vi ser fram emot med rädsla och förtjusning att också träffa på några.


Nu har S/Y Lady Anns och S/Y Mallas öden och äventyr blivit sammanflätade. Och vad bra och roligt det är att vara kompisbåtar. Vi gästar varandra dagligen. Bara enkelt utan större ståhej. Skönt att kunna dela långseglares vedermödor och glädjeämnen. Det är också en trygghet vid besvärligare förflyttningar då vi på vår egna radiokanal kan kommunicera och varna varandra.

En gäst som har orsakat en del gnissel (i flera bemärkelser) ombord är Mystiska Musen Mimmi.

Mimmi tror vi gick ombord i Vigo. Smakade sig igenom våra förråd och kartlade båtens samtliga skrymslen. Ovan vid det nya tillskott av ljud i båtorkestern vaknade jag och vi möttes i köket till bådas stora förtret. Min ljudbank från tidigare erfarenheter hade gjort mig beredd på vad jag skulle se. Jag smög och tänkte, inte skrika, inte skrika. Så skrek jag. Och hade det funnits en pall hade jag säkerligen hoppat upp på den…

Flera dygns jakt vidtog med diverse underfundiga och samtliga framgångslösa metoder. Vi blev tröttare och surare för var dag. Och det verkade gälla även Mimmi som beslöt sig för att överge oss. Högst otillfredsställande slut på denna historia. Musen och spåren är borta. Efter några dygns fullständig tystnad och inga nytillkomna bevis på matintag eller matutgång, en båt fullständigt minerad med tomma fällor, har vi till sist accepterat att Mimmi är borta. Rådande teori hävdar att hon blev sjösjuk och övergav skeppet. Har ni nåt bättre förslag??

Vi borde ha tagit med oss Sune trots allt.

Sune skeptisk i flyttröran innan avfärd

2 kommentarer på “Gäster

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *