Väntans förlamning

Vårt ankare har och fortsätter att utstå provet. Det blåser så ruskigt supermycket, för er som gillar siffror, 13-14 m/s som bas och runt 20 i byarna. Tunga moln sveper på minuter förbi ofta med

Vårt ankare har och fortsätter att utstå provet. Det blåser så ruskigt supermycket, för er som gillar siffror, 13-14 m/s som bas och runt 20 i byarna. Tunga moln sveper på minuter förbi ofta med leverans. Inuti båten är det egentligen behagligt vi öppnar upp och stänger igen om vartannat medvetna om naturens grepp om vår tillvaro.
När en extra stark vindby rister i mast rigg och skrov så det knakar tänker jag på ankaret som höll igen.

I tre dagar har det hållit i sig i stort sett oförändrat. Av och till blir det lite mer stilla och vi går upp på däck och tittar på Heiligenhafen som enligt beskrivningen ska vara en attraktiv semesterort.

Vi har mat, vatten, tid, böcker, sällskapsspel och varandra. Ingen tidspress och vi är lediga. Med andra ord befinner vi oss i ett tillstånd som många längtar efter när de tänker ordet semester.

Hit vill många åka för att göra ingenting….

Så varför kryper det obehag i magen och otålighet längst bak i tänderna? Jag vill kalla det väntans förlamning. Att inte kunna följa planen och viruset som begränsar vår frihet.

Det handlar nog mest om att hitta buoyancy fastän det gungar i vågorna.

Tonåringen har lyckats bäst genom att låta sig uppslukas av böcker. Han tar endast paus för kroppsliga nödvändigheter. Tur att biblioteket är oändligt via BookBeat.
Den andre samlar flitigt skoltimmar i hopp om mer snorkeltid framgent. Han utnyttjar maximalt den fria tillgången på två privatlärare…. Åttans mattebok kommer inte att räcka ens halva sjuans skolår…

Idag är planen att fortsätta med ingenting o allt möjligt. Och imorgon eller på onsdag äntligen komma vidare till Kiel. Men det hänger förstås på moder natur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *